3,5 år är HELT avslutat nu!
Det är väl bäst och skriva och förklara vad jag menar med rubriken. Många som undrar vad ja menar, tillochmed dem som inte skrivit till mig på ett halvår skriver och frågar. Komiskt att man inte kan skriva annars och bara fråga hur det är, utan man skriver bara när det är något som står brevid namnet. Kanske ska vara glad över att de skriver till mig någon gång istället för att undra hur de tänker?!?
Åter till rubriken. Jag och Janne är sedan en lång tid tillbaka ett avslutat kapitel. Jag har haft kvar saker i hans föråd som Mamma och Sören var och hämtade idag. Så nu har ja inget kvar hos honom. Ska ja vara ärlig så känns det, men ja kan samtidigt inte förklara känslan, det är ingen lättnadskänsla och det är inget ja är ledsen över. Det är bara en känsla ja hade svårt och hantera. Tidigare kunde ja bara inte hålla tillbaka tårarna. Då är det tur att ja har Robin, vi pratade allvar en stund, sen fick han mig och skratta som han alltid får när ja är ledsen.
Så nu får man väl bara hålla huvudet högt och önska Janne och hans nya alla lycka!
Jag blir så trött på alla känslor som bara virvlar runt i kroppen på mig, jag vet bara inte hur jag ska hantera dem. Ibland kommer allt gammalt upp. Jag kan inte hjälpa det. Blir bara så arg över att man i stort sätt slarva bort 3,5 år av sitt liv. Och jag vet att det sitter svåra ärr kvar av dem, men de blir allt mer bleckare med åren, men ja vet att de alltid kommer finnas där. En dag kanske ja ser tillbaka på de åren och tänker "Jag lärde mig iallafall något"
Nu medan ja sitter här kommer ja ihåg lite saker ja fått höra i efterhand, nämner inga namn eller något. Fick iallafall höra att folk tyckte att ja inte kunde ta det lungt, att ja behövde ha allt palnerat under gymnasiet. t.ex. Om vi skulle ut. Kan ju berätta för er som tyckte det, att ja var tvugen att veta var, när och hur för att ens kunna följa med utan att det skulle bli problem hemma. Vilket det ofta blev ändå, senare när ja kom hem. Kanske därför man inte tycker om otten idag, när ja väl började gå ut så kunde ja aldrig koppla av och ha roligt. Fick ju alltid ont i magen och gick hem tidigt. Fast så är det när man lever med någon som är riktigt svartsjuk. Ville bara berätta det...Tror inte att ni som tyckte det om mig då läser min blogg, men det är skönt och bara bekänna en del saker.
Kommer iallafall aldrig glömma det som fick mig och vakana till liv efter 3,5 år. Vad ja skämmdes över den blåtiran. Konstig var att ingen ens nämde något, fast vad ska man säga?!?
Skönt och skriva av sig lite, men det är konstigt en del saker kommer man så väl ihåg och en del inte alls. Fast nu är 3,5 år HELT avslutade!
Nu ska ja gå ut och Säga god natt till Robin o katten.
Sov gott ni med.
